Det absolut värsta jag vet, är folk som inte kan ta att alla är olika.

Jag tex. är en person som inte öppnar upp mig för folk, jag pratar inte känslor,
jag visar inte mig svag, jag gråter inte inför folk. Folk ser mig som känslokall- vilket jag klart inte är,
men det ser ju så ut för andra.
Jag är en sån person som tar hand om mina egna problem, är jag ledsen så visar jag inte de utan jag vill vara instängd i ett rum (gärna en vecka eller två) och bara vara för mig själv. frågar någon hur jag mår så säger jag "bra" fast dem vet jag ljuger och frågar "säg nu vad de e, du måste våga prata om de" men alla är inte så!
jag är inte så! jag hatar känslor, jag är kall utåt men är väldigt varm annars( tro de eller ej).

Andra, tex ( sorry väljer just dig jassis men ganska bra alternativ helst att vi är så olika fast vi e syskon) som Jasse, är otroligt känsliga. Är glad, arg, ledsen, frustrerad inför folk- men kan prata om det! kan säga varför hon är ledsen, kan leta efter någon som ska trösta henne. Stort hjärta och visar det. Är det ett bråk mellan två sånna här personer så vill dem prata om de, förstå vad som är fel  - dem pratar ut om de för de e "viktigt" att prata om..

Jag respekterar båda "sorterna".. Man måste vara olika !
Men något jag stör mig på är att där verkar vara flest av "jasse-sorten", vilket klart är positivt, meeen dem har svårt att "acceptera" min sort, att vi inte pratar om det, att vi inte vill visa oss "svaga", vi vill inte visa känslor.
Och jag kan störa ihjäl mig på det, för dem blir på allvar SURA när vi inte vill prata ut om varför vi mår dåligt.

Så med korta ord sagt långa: Acceptera att folk är olika!
Vi alla aggerar olika vid stress, ilska, glädje, kärlek och när man är ledsen!
och det är bra, vi lär av varandra ! Man måste bara förstå att vi är olika, tänka sig in i att " aa, den personen är verkligen inte som jag, tänker inte samma.. men jag får acceptera det!"

Kärlek & respekt