Det är svårt att vara stark, när man egentligen bara vill falla ihop och gråta.


jag vet egentligen inte vad jag vill skriva utöver det.... det räcker för att förklara mig tycker jag.. .
alla säger till mig att jag inte har känslor, jag är så satans kall... och det är jag, så dem har inte fel, jag är kall utåt men inte innanför, och så funkar många personer.

Det svåraste av allt är, folk som har mycket känslor som syns, förstår inte hur "vi" funkar... men jag förstår precis hur dem funkar... & det är jobbigt..
för jag är den ända i  min familj som är kall utåt.. dem andra är varma, och jag älskar klart det! men jag är inte sån...
Jag accepterar inte vad han gjort mot mig, oss, min familj.. men det gör tex. min syster( hon är storhjärtad så det räcker ju både för henne och mig), förlåter honom så fort han lägger fram den lena rösten, knappt det. Hon säger att hon kommer ingen vart om hon inte förlåter honom.. men efter så många gånger, då tänker jag? kopplar det inte för henne? men jag förstår hur hon tänkte ändå, och jag accepterar att han betyder mycket för henne..
Jag där emot, tillåter inte honom på många sätt och vis, jag förlåter inte honom, aldrig helt, för det kommer nya grejer gång på gång, jag är långsint, och det hjälper inte när det är ett beeerg av grejer...men hon förstår inte hur jag känner till det.. jag är iskall mot honom, säger aldrig att jag älskar honom fast jag kanske gör det? jag gråter inombords men jag skulle aldrig visa det för honom, han ska inte få se mina tårar, jag tänker aldrig gråta framför honom, tårar betyder svaghet för mig-  och han ska aldrig se att jag är svag, det ska ingen.
Jag är inte kall, jag är "för stolt" för att visa känslor.
jag är en sån person, som många andra..
jag säger inte "jag älskar dig" till folk som jag borde göra det jätteofta till...
Jag borde säga det varje dag till Mamma, jasse och Jörgen. varför? för dem förtjänar det!